lördag 5 oktober 2013

till minne av Gludur / zur Erinnerung an Gludur



(die deutsche Version kommt nach den Bildern...:) )

Det var ju inte så länge sedan min häst Gludur fick somna in, så detta inlägg är till hans minne!

Vi har haft 10 år tillsammans, han var åtta år när jag köpte honom. Han var en väldigt rolig häst, med sitt eget sinne för humör. Till exempel när han kom galopperande mot mig i hagen för att i sista sekund ger mig en busig blick och springa fram till Mia som alltid hade havre i fickan.

Han älskade små skogsstigar och försökte gärna övertyga mig om rätta vägvalet. Någon gång red vi lite vilse, och då skulle han få bestämma väg men det var ju inte kortaste vägen hem han valde. Han valde vägen som verkade roligast. Jag fick alltid vara lite beredd att han skulle svänga rakt in mot en liten skogsväg. Han hade sina egna idéer. :) Men han gick alltid framåt, överallt, oavsett hur det såg ut. En bulldozer....

Och han talade tydligt om han var tillfreds eller inte. Någon gång skulle jag i väg på ett jobb  och vara borta en vecka, så jag släppte honom med löshästarna i den underbara hagen vid Kronbacken en bra bit ifrån stallet. Fri tillgång till mat och en stor kuperad hage - kan det bli bättre. Men när jag kom dagen efter, min lediga dag innan jag skulle i väg, så kom han när jag gick in i hagen (ovanligt, man brukade inte se någon häst annars), gick förbi mig, gav mig en lång blick och ställde sig vid grinden och tittade mot stallet. Och blängde på mig. Och tittade mot stallet, och så på mig. Och så vidare. Sedan gav han mig en lång blick och sade "du fattar ju ingenting, människan". Och började gå längst staketet. Jag fattade ju att han ville tillbaka till stallet, och sedan förstod jag att han hade bråkat med en annan häst och ville tillbaka till kompisarna i valackhagen.  Fick ringa Linda, en stallkompis, med gråten i halsen, och hon skulle ju såklart hjälpa mig med mockning osv, så han vann till slut och fick komma hem till stallet.

Gludur var en väldigt lättlärd och orädd häst. Efter jag gått klickerkurs med Bond så började jag också träna honom med klicken. Han kunde plocka upp ett spö och en handske (väldigt praktiskt om man tappar något under ridturen), och han kunde "apportera"en handske. Ibland var jag med både Gludur och Bond på ridbanan och de fick turas om att apportera en handske. :)

2010 blev det konstaterad att han hade EMS, equine metabolic syndrome, vilket liknar diabetes hos människor. EMS hästar tål inte sockerarter som fruktan, som finns i gräs. Det är hög risk att de får fång. Det är ganska tråkigt om en häst inte får äta gräs, det är ju liksom det de vill. Gludur fick fång 2010, och så igen en lättare omgång 2012. Båda gångerna svarade han bra på medicineringen, och blev frisk igen och ridbar. Våren 2013 var han i bra form och på gott humör, pigg och glad. Men, han lät lite konstigt i stallet i bland, nästan som om han snarkade. Jag tror tyvärr att jag förträngde detta problem lite grand, han var ju så glad annars. När gräset började växa fick han gå i en liten del av en hage utan gräs och fick hö istället. Där var han själv, fast med hästar i hagarna bredvid. Men klart jag tyckte synd om honom. Sedan började han låta mer och mer, och så tog jag ut veterinär. Hon konstaterade att det satt i de övre luftvägarna och vi fick remiss till en specialist på Ultunas hästklinik.

Då anade jag, eller egentligen visste jag, att det var någonting som var allvarligt fel.

Och så var det - en tumör som tryckte på luftstrupen. Han fick somna in på Ultuna den 19 augusti 2013. Lilla hästen. Saknaden är stor. Att se hans tomma box i stallet när alla hästar är inne gör ond. Han kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Tack för allt, Gludur  <3


2003, året jag köpte honom..så unga vi var ;)
in dem Jahr, in dem ich ihn kaufte, wir waren so jung ;)


också en tidig bild, vintern 2004 eller 2005, han var fortfarande rätt mörk
auch ein Bild von früher, 2004 oder 2005, er war noch ziemlich dunkel
vi tävlade inte så ofta, och bara på skoj
wir haben nicht so oft an Turnieren teilgenommen, und dann nur zum Spass
till exempel på Freyfaxis lagtävling
zum Beispiel am Mannschaftsturnier von Freyfaxi Islandpferdeklubb


Gludur uppträder på en tävling 2012, han hämtar en vante :)
ein Auftritt auf einem Turnier 2012, er bringt einen Handschuh



vinter 2013, han njuter av snön
Winter 2013, er geniesst den Schnee


Gludur war mein erstes Pferd, und allein deshalb wird er immer einen speziellen Platz in meinem Herzen haben. Ich kaufte ihn 2003, er war damals acht Jahre alt. Zehn Jahre haben wir zusammen verbracht. Zehn Jahre mit vielen schönen Erinnerungen an mein verrücktes dickköpfiges Pferdchen, wenn auch etwas wehmütig. Er fehlt mir sehr.

Gludur hatte Sinn für Humor, seinen eigenen Humor. Einmal kam er im vollem Galopp auf der Koppel auf mich zu, warf mir in letzter Sekunde einen verschmitzten Blick zu und galoppierte an mir vorbei zu Mia, die immer Hafer in der Hosentasche hatte. 

Auf Ausritten mochte er am liebsten kleine Waldpfade, und er versuchte immer, bei der Wegwahl mit zu bestimmen. Einmal durfte er bestimmen, da wir nicht sicher waren, welcher Weg zurück führte. Doch wählte er nicht den kürzesten Weg zurück Richtung Stall, sondern den Weg, der am interessantesten aussah. Ich musste immer bereit sein, da er gerne blitzschnell auf kleine Wege abbog. Aber er ging immer vorwärts, ohne Rücksicht auf Verluste, überall, egal ob durch Gebüsch oder über Stock und Stein. Manchmal nannte ich ihn einen Bulldozer...

Er zeigte immer deutlich seine Meinung, vor allem wenn er unzufrieden war. Einmal brachte ihn ihn auf unsere wunderschöne Koppel Kronbacken, die etwas vom Stall entfernt liegt, da ich wegen meiner Arbeit mindestens eine Woche weg sein würde. Als ich am nächsten Tag kam, um nochmal nach dem rechten zu schauen vor meiner Abreise, kam er zum Koppelzaun, was mich wunderte - normalerweise sah man da kein Pferd. Er warf mir einen langen Blick zu, ging an mir vorbei zum Koppeleingang und schaute Richtung Stall, dann zu mir, dann zum Stall usw. Dann warf er mir einen Blick zu der sagte "Du kapierst aber auch gar nichts, Mensch". Es war nicht so schwer zu kapieren, dass er zurück zum Stall wollte....Ich verstand auch kurz darauf, dass er sich mit einem anderen Pferd nicht verstand und zurück zu seinen Kumpels am Stall wollte. Unter Tränen rief ich Linda an, eine Stallfreundin, die selbstverständlich versprach, mir mit Ausmisten usw. zu helfen. Also durfte er zurück und war zufrieden. 

Gludur war selbstsicher und lernte schnell. Er hatte eigentlich vor nichts Angst. Nachdem ich mit Bond einen Clickerkurs belegt hatte, brachte ich auch Gludur ein paar Tricks durch Clickern bei. Er konnte eine Reitgerte und einen Handschuh aufheben (sehr praktisch wenn einem was während des Reiten herunterfällt und das Pferd es wieder aufheben kann), und einen Handschuh apportieren. Manchmal war ich mit Bond und Gludur auf der Reitbahn, und sie durften  abwechselnd einen Handschuh apportieren :) 

Leider gab es auch schlechte Zeiten. 2010 bekam Gludur die Diagnose "equine metabolic Syndrome", EMS. EMS-Pferde sind im Prinzip wie Diabetiker, sie vertragen kein Zucker und haben ein hohes Hufrehe-Risiko. Zucker findet sich in Gras, und EMS-Pferde vertragen also oft kein Gras. Eine schlechte Kombination, Pferde, die kein Gras fressen dürfen. Gludur bekam Hufrehe 2010 und eine mildere Form 2012. Beide Male antwortete er gut auf die Behandlung und wurde wieder gesund und reitbar. Im Frühjahr 2013 war er in guter Kondition und bester Laune!

Aber da war eben noch mehr. Manchmal gab er komische Geräusche von sich, es klang als ob er schnarchte. Ich muss zugeben, dass ich das wohl ein bisschen verdrängte, er war ja ansonsten so super gelaunt. Aber dann wurde es schlimmer, und ich holte die Tierärztin. Sie konnte nur sagen, dass er ein Problem in den oberen Luftwegen hatte, und schickte uns zu einer Spezialistin an der Ultuna Pferdeklinik in Uppsala. 

Und da wusste ich eigentlich, dass es sich um ein ernsthaftes Problem handelte.

Gludur hatte einen Tumor, der auf die Luftröhre drückte. Am 19. August wurde er in der Pferdeklinik von seinem Leiden erlöst. Und der Anblick seiner leeren Box tut immer noch weh.
Danke für alles, Gludur! <3

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar